Skrika mig hes i tanken

Känslor. Framtidsutsikter. Mål. Dessa ting florerar i mitt huvud dagligen. Det går inte en minut utan att jag tänker på en speciell känsla jag skulle vilja uppleva en gång till, och kanske till och med för evigt. Det går inte en timme utan att jag funderar kommande års framtidsplaner. London är exempelvis i antågande och snart är det dags att planera saker och ting på riktigt. Äntligen. Det går förresten inte en dag utan att jag tänker på hur livet ser ut när man närmar sig sin första(?) kris i livet. Jag har redan känt denna känsla mången gång för i och för sig, men en stundande 30års kris är väl något alla kommer känna av. Eller?

Hade jag själv fått bestämma min framtid i förväg så hade jag försökt få tillbaka den känsla jag en gång kände för några år sedan. Tagit med mig den på utflykt runt om i USA, bosatt oss i Vegas för en tid och sedan frågat denna känsla om det är dags att sprida nya känslor. Det spelar ingen roll hur mitt liv slutar, men det hade varit kul att få dela den med just denna känsla. Nu är dock mitt liv ingen Hollywoodfilm, jag vet inte om slutet blir lyckligt eller inte. Det spelar ingen roll. Jag kan inte bestämma över livets gång, kanske påverka vissa utgångar på vägen, men jag tror att slutet redan är förutbestämt. När du kan älska din nästa, dina närmaste och allt däremellan med sinnesfrid. Då. Då kan du pusta ut en stund. Vägarna är unika för oss alla, vi ska bara hitta dimljusen och aldrig ge upp vårt mål och våra visioner. När du sedan gjort detta så kan du ringa upp din känsla och fråga hur den mår. Om din känsla svarar på ditt samtal och även i SAMMA rum som du just då befinner dig i; Ja, då har du lyckats, min vän.