Sur mjölk

Regn. Smutsigt vatten. "Guds tårar", som en religiös man en gång sade. Finns det något mer lugnande än ljudet från ett smattrande regn emot ett paraply? En dag som denna, när regnet öser ner, så samlas tankarna likt ett åskmoln av dunder och brak. Negativa tankar beblandar sig med ett ynkligt hopp om att "snart, snart så blir det bättre". I vårsolen är allt frid och fröjd, men så fort himlen mörknar och regnet så sakta faller, ja, då lägger sig en grå dimma över all tro. Tro om att än en gång få se solen igen. Endast en dåre hade klarat av ett helt liv av solsken. Man måste nog få se baksidan av saker och ting för att kunna uppskatta solstrålarna lite extra. Först då inser du vad du kan förlora. Först då blir du starkare.

Jag ska inte spåra ut helt p.g.a. ett skyfall. Tvärtom är jag glad. All förbenad pollen kan nu äntligen spolas ner i stadens alla avlopp och sedan försvinna ut från mitt territorium. Bye, bye rinnande näsa. Bye, bye kliande ögon. Vi syns igen nästa år. Eller?
Nästa år ja. Var jag är då, och vad jag har för mig är det ingen som kan veta. I höst börjar ett nytt, förhoppningsvis bättre, liv. Jag kan kanske äntligen livnära mig på pokern på RIKTIGT. Att för en gångs skull ta det där körkortet som alla undrat över. Att äntligen få visa upp sina bästa sidor, om jag nu har några vill säga. Jag önskar verkligen, från botten av mitt hjärta, att jag sitter vid min laptop smuttrandes på en Irish Coffee, på ett halvtaskigt hotell i Vegas. Att livet leker. Att jag är stad vid kassa, och att jag äntligen, äntligen kan se mig själv växa som person. Inte bara inom pokern och allt vad det innebär. Utan inom alla aspekter vad gäller livet, kropp och själ, och även synen på livet.
Jag tar ganska lätt på saker och ting ska väl medges. Det är inget jag är stolt över, men heller inget jag skäms över när jag gör min beslut. Att jag häromveckan satt i en rättegång som hade ett högt pris på mitt huvud, ptja, det gör mig inte så mycket. Kanske stunden precis efteråt när det var fruktansvärt svårt att hålla inne tårarna. Ja, jag har en mjuk sida innanför det här hårda skalet av egoism.
Nu, en vecka efter domslutet så inser jag att den spillda mjölken får ligga där och surna ett tag till. Jag orkar varken gråta över den, eller framförallt torka upp den. Hade jag haft en gnutta samvete vad gäller hela processen, så kanske jag hade tagit mig i kragen. Det är historia nu. En historia som jag kommer få betala surt för. Det positiva i det hela är väl att jag härdas mer och mer. Medlidande? Nej, det vill jag inte ha, så bespara er den mödan.

För ungefär 4 år sedan, som jag nämnde igår, skedde en rad händelser som kom att förändra mitt liv drastiskt. Vissa saker kan jag förstå. Vissa saker förblir ett mysterium. Erfarenheten från dessa händelser är, trots en del elände, att jag ser på livet på ett helt annat sätt än vad jag hade gjort om en del rubriker blivit oskrivna. Tanken med den här delen av bloggen är i stort sätt att behandla dessa händelser och fråga mig själv om det var värt det. Idag blir det dock inga rubriker. Regnet gör mitt sinne grått. Jag väntar tills en vacker dag uppenbarar sig istället.